TORA VEGA HOLMSTRÖM
Bildkonstnär. (Anna TORA Vega Elisabeth). Född 2 mars 1880 i Tottarp i Skåne, död 28 januari 1967. Utbildning: Valand i Göteborg, sedermera i Dachau och Paris. Hon har målat porträtt och figurer, orientaliska folktyper, i kraftig kolorit, samt stilleben och abstrakta verk. Representerad: Moderna Muséet i Stockholm med, Gosse med snäcka, i Nationalmuseum i Stockholm, Göteborgs Konstmuseum, Helsingborg, Ystad, samt i Malmö Museum, med ett självporträtt. Tora Vega Holmström växte upp som ett av sex syskon på folkhögskolan Hvilan i Åkarp. Skolan som drevs av hennes föräldrar var Sveriges första folkhögskola och en dynamisk intellektuell miljö där tidens stora frågor diskuterades. Redan på 1870-talet började man ha kurser även för kvinnor vilket var ovanligt.Systern hade kontaktat den berömde konstnären Carl Larsson för att få råd om den unga Tora Vegas utveckling. Men Larsson hävdade att den unga konstnären från Åkarp hade en stor sak emot sig och det var hennes kön: hon var kvinna! Trots allt studerade Tora Vega Holmström på Valand i Göteborg 1900–1902 där hon lärde känna bland andra Hanna Borrie och Adelheid von Schmiterlöw.De kvinnliga nätverken kom att bli spela en viktig roll för Tora Vega Holmström. Tillsammans med sina väninnor – de tre musketörerna – åkte hon strax därefter till Dachau utanför München för att studera för konstnären Adolf Hölzel. Mötet med Hölzels färglära blev grundläggande för hur hon kom att utveckla sitt måleri under de närmaste åren. En annan viktig person i Tora Vega Holmströms krets var Hanna Larsdotter som tillhörde en av de första kullarna kvinnliga lantbruksstudenter på Hvilan. När hon blev ägare av Borgeby slott började hon bjuda in konstnärer och författare till den suggestiva miljön vid Lödde å. En av dem var den österrikiske poeten Rainer Maria Rilke som Tora Vega Holmström kom att brevväxla med under många år. ”Ett eget hål att vara i är ett livsvillkor för såna som vi” Tora Vega Holmström insåg tidigt att en framtid som hemmadotter eller hemmafru var svår att kombinera med konstnärsyrket och beslutade sig för att gå sin egen väg. Hennes första längre utlandsresa gick till Paris 1907 tillsammans med väninnorna. De studerade Matisse i privata samlingar och träffade Rilke som vid här tiden arbetade som Auguste Rodins sekreterare. 1914 blev Tora Vega Holmström inbjuden att ställa ut ett tiotal verk på Baltiska utställningen i Malmö. Men hennes uttrycksfulla måleri och djärva färgkombinationer ansågs brutala och ”föga kvinnliga”, och väckte starka reaktioner. Denna form av kritik skulle följa henne en stor del av livet. Målningen Främlingar innehåller en rad drag som kom att bli karakteristiska för Tora Vega Holmströms konstnärskap. Här finns främlingstemat och bilden av mor och barn, ett tema som hon skulle återkomma till i en lång serie målningar senare i livet. Här anas också hennes outsinliga intresse för människor och för de stora sociala och samhälleliga frågorna i samtiden. Under 1910-talet hade Tora Vega Holmström också upptäckt ett motiv som kom att fascinera henne under många år – den skånska bondkvinnan. Förebilden var hennes brors svärmor, Cilia, en tystlåten kvinna. Med stolt hållning och outgrundligt ansiktsuttryck blev hon huvudpersonen i ett antal minnesbilder som kan liknas vid hyllningar till ”alla de kvinnor som blomma i det fördolda”.
”Jag längtar till överallt i världen…” Tora Vega Holmström hade sinne för språk och kom att skaffa sig ett internationellt nätverk som sträckte sig långt utanför vad som var brukligt för en svensk konstnär vid den här tiden. Under åren kom det kvinnliga nätverket att utökas med konstnärer som Ester Almqvist, Ellen Trotzig och Agda Holst men också internationella kollegor som Maria Gutiérrez-Blanchard. Kollegorna kom att stå henne nära hela livet men hon hävdade bestämt att hon ville bli bedömd som konstnär och inte som kvinnlig konstnär. Tidigt utvecklade hon en smak för resor och vistades under långa perioder i Frankrike och Tyskland men reste även till Italien och Nordafrika. Marseille kom att bli som ett andra hem för henne, en ruffig hamnstad tyngd av arbetslöshet och sociala problem. Här fann hon karaktärsfulla ansikten och nya motiv som hon kom variera under många år. En dag såg hon en kvinna med ett barn på armen som hon absolut ville måla. Kvinnan hette Cathérine och visade sig vara analfabet och sjubarnsmamma med ursprung i Algeriet. Hon blev en av konstnärens allra mest uppskattade modeller. Redan 1908 hade Tora Vega Holmström kommit till Österlen för första gången och slagits av det vackra och samtidigt dramatiska landskapet. Långt senare hyrde hon en enkel barack som ställdes upp i Kåseberga vid havet. Mötet mellan backar, hav och himmel ger monumentala proportioner åt hennes stilleben med frukter, snäckor och strandfynd som tycks vara i rörelse över jordytan på väg mot en anad horisont.
I de ofta färgstarka landskapen tycks intryck, färgskala och atmosfär från den algeriska öknen smälta samman med bilden av strandvallarna på Österlen. ”Den citrongula rapsen ropade från vångarna, allt var skönt”, skrev konstnären i sin dagbok.
”Hela Europa är mörklagt” Genom sina kontakter i München fick Tora Vega Holmström tidigt kännedom om de läger som höll på att inrättas för politiskt oppositionella, judar och romer i Tyskland, bland annat i Dachau där hon studerat som ung. I ett brev beskrev hon Tyskland som ”helvetet på jorden”. Strax före krigsutbrottet befann hon sig i Marseille och färden genom Europa blev strapatsrik. Under andra världskriget engagerade sig Tora Vega Holmström i en rad stödprojekt för flyktingar och tog en paus i måleriet. Några undantag är de porträtt av judiska flyktingar som hon ändå kände sig manad att göra. Särskilt upprörd var hon över de barn som lämnades vind för våg på grund av kriget och utrensningarna och den tortyr som utövades ”i vetenskapens tjänst”. Tora Vega Holmström levde ett kringflackande liv och under mycket knappa förhållanden hela sitt vuxna liv. Hon lånade ofta husrum och ateljé hos familj och vänner i brist på resurser. I ett brev skriver hon att hennes vanligaste dröm var att hon ”sökte rum”. Inte förrän hon var i 60-årsåldern fick hon en egen fast adress. De sista åren av sitt liv levde Tora Vega Holmström i Lund.
Samtliga citat ur brev och dagböcker är hämtade ur Birgit Rausings bok Tora Vega Holmström, 1981.
Bild: Tora Vega Holmström
Självporträtt, 1914
© Tora Vega Holmström/BUS 2014. Foto: Ystad Konstmuseum.
”Jag längtar till överallt i världen…” Tora Vega Holmström hade sinne för språk och kom att skaffa sig ett internationellt nätverk som sträckte sig långt utanför vad som var brukligt för en svensk konstnär vid den här tiden. Under åren kom det kvinnliga nätverket att utökas med konstnärer som Ester Almqvist, Ellen Trotzig och Agda Holst men också internationella kollegor som Maria Gutiérrez-Blanchard. Kollegorna kom att stå henne nära hela livet men hon hävdade bestämt att hon ville bli bedömd som konstnär och inte som kvinnlig konstnär. Tidigt utvecklade hon en smak för resor och vistades under långa perioder i Frankrike och Tyskland men reste även till Italien och Nordafrika. Marseille kom att bli som ett andra hem för henne, en ruffig hamnstad tyngd av arbetslöshet och sociala problem. Här fann hon karaktärsfulla ansikten och nya motiv som hon kom variera under många år. En dag såg hon en kvinna med ett barn på armen som hon absolut ville måla. Kvinnan hette Cathérine och visade sig vara analfabet och sjubarnsmamma med ursprung i Algeriet. Hon blev en av konstnärens allra mest uppskattade modeller. Redan 1908 hade Tora Vega Holmström kommit till Österlen för första gången och slagits av det vackra och samtidigt dramatiska landskapet. Långt senare hyrde hon en enkel barack som ställdes upp i Kåseberga vid havet. Mötet mellan backar, hav och himmel ger monumentala proportioner åt hennes stilleben med frukter, snäckor och strandfynd som tycks vara i rörelse över jordytan på väg mot en anad horisont.
I de ofta färgstarka landskapen tycks intryck, färgskala och atmosfär från den algeriska öknen smälta samman med bilden av strandvallarna på Österlen. ”Den citrongula rapsen ropade från vångarna, allt var skönt”, skrev konstnären i sin dagbok.
”Hela Europa är mörklagt” Genom sina kontakter i München fick Tora Vega Holmström tidigt kännedom om de läger som höll på att inrättas för politiskt oppositionella, judar och romer i Tyskland, bland annat i Dachau där hon studerat som ung. I ett brev beskrev hon Tyskland som ”helvetet på jorden”. Strax före krigsutbrottet befann hon sig i Marseille och färden genom Europa blev strapatsrik. Under andra världskriget engagerade sig Tora Vega Holmström i en rad stödprojekt för flyktingar och tog en paus i måleriet. Några undantag är de porträtt av judiska flyktingar som hon ändå kände sig manad att göra. Särskilt upprörd var hon över de barn som lämnades vind för våg på grund av kriget och utrensningarna och den tortyr som utövades ”i vetenskapens tjänst”. Tora Vega Holmström levde ett kringflackande liv och under mycket knappa förhållanden hela sitt vuxna liv. Hon lånade ofta husrum och ateljé hos familj och vänner i brist på resurser. I ett brev skriver hon att hennes vanligaste dröm var att hon ”sökte rum”. Inte förrän hon var i 60-årsåldern fick hon en egen fast adress. De sista åren av sitt liv levde Tora Vega Holmström i Lund.
Samtliga citat ur brev och dagböcker är hämtade ur Birgit Rausings bok Tora Vega Holmström, 1981.
Bild: Tora Vega Holmström
Självporträtt, 1914
© Tora Vega Holmström/BUS 2014. Foto: Ystad Konstmuseum.
Mer info om TORA VEGA HOLMSTRÖM»