Carl IVAR STARKENBERG

Tecknare, född, f 27 febr 1886 i Sthlm, i Stockholm 1886, död där, 22 september 1947. Han har arbetat med en mängd humoristiska, ofta politiska teckningar i skämt och dagspressen Politiken 1917, serietecknat, Rothbom, album och politiska affischer.
Representerad: Nationalmuseum i Stockholm.

Biografi:
Ivar S föddes på Södermalm i Sthlm under det årtionde då socialdemokratin fick fäste i Sverige. Efter folkskola försörjde han sig på olika ströjobb men drömde om att få utveckla sina konstnärliga anlag. Han gick därför en kort tid på konstakademin, innan han fick anställning hos dekorationsmålaren Filip Månsson (bd 26). Hos denne fick han både sköta bokföring- en och måla dekorationer. 1909 hade S fått arbete som vaktmästare vid AK:s klubbrum i riksdagen. Denna befattning blev upptakten till hans bana som karikatyr- och tidningstecknare. På lediga stunder avbildade han och gjorde karikatyrer av riksdagsledamöterna. Teckningarna samlades senare i ett album med titeln Farbröder (1912, 1913), där hans vän Ture Ner-man (bd 26) hade skrivit kommenterande dikter till varje karikatyr.

S umgicks vid denna tid i vänstersocialistiska kretsar och sina teckningar erbjöd han vänsterpolitisk press som Social-Demokraten, men framför allt tidningar som Stormklockan, Söndags-Nisse, Strix och Grönköpings Weckoblad. S använde sin penna som ett politiskt vapen riktat mot kapitalismen och militarismen, mot samhällets överhet och etablissemang, mot nyrika gulaschbaroner och spattiga officerare. Han avslöjade obarmhärtigt klassamhällets orättvisor. Hans sympatier fanns hos samhällets svaga, fattiga och utsugna människor. Denna sociala medkänsla behöll han livet ut. Klarast kom den dock till uttryck under 1910-talet, då han uppenbarligen också själv drabbades av de svåra tiderna med livsmedelsbrist och dåliga och ojämna inkomster. Det var också under denna tid som han utvecklade sin personliga stil, om än knappast opåverkad av förebilder bland de välkända tecknarna i Simplicissimus, som Th Heine och norrmannen Olaf Gulbransson.

S:s skarpa samhällssatir kulminerade i tidningen Naggen, som han gav ut tillsammans med Erik Lindorm (bd 23). 1912 planerade de att ge ut en tidning som skulle ha en antiauktoritär och vänsterradikal inriktning. På S:s förslag fick den namnet Naggen. Den kom att bli starkt antimilita-ristisk och detta under en tid då dess förebild Simplicissimus gjorde "tysk beredskapstjänst". S var under tidningens första år en av de tongivande vid sidan av Lindorm, som stod för de flesta texterna. Naggen fortsatte sedan att utkomma till 1922, men S från trädde sitt uppdrag som medre-daktör redan 1915.

Vid det socialdemokratiska partiets sprängning 1917 anslöt sig S till vänstergruppen och 1919-23 tecknade han åt den vänstersocialistiska Folkets dagblad politiken. Hans teckningar blev nu starkt agitatoriska med en enkel men ofta schvungfull linjeföring. Han gick hårt åt de socialdemokratiska ledarna, särskilt Hjalmar Branting, men även Per Albin Hansson sattes åt. Så småningom tröttnade S på den politiska splittringen och kivet. I likhet med många andra vänstersocialister återinträdde han 1923 i det socialdemokratiska partiet. Följande år knöts S genom Lindorms försorg till högertidningen SvD som tidningstecknare. 1928 blev han fast anställd på Social-Demokra-ten. S:s långa bana som socialdemokratins främste tecknare tog därmed sin början.

S:s politiska svängningar under 1910-och 20-talen speglade ett politiskt och ekonomiskt instabilt samhälle, där nya intresse- och maktgrupperingar sökte göra sig gällande. Under denna tid lärde han känna politiska ytterligheter: från ungsocialisternas attacker mot kapitalism, militarism, religiöst hyckleri och borgerlig dubbelmoral över kilbomskommunisternas utpekande av socialdemokratin som klassförrädare och samhällets fiende nummer ett till SvD:s sobra konservatism och värnande om samhällets etablissemang. Under 1930-talet insåg S tidigt de totalitära åskådningarnas vanvett. Han gjorde kraftfulla nidteckningar av Mussolini, Hitler, Franco och Stalin, där han framställde dem som ett gäng förbrytare. Han drev också ohämmat med hemmanazister och medlöpare inom den sv pressen. Efter krigsutbrottet medarbetade han i Ture Nermans Trots allt!. S visade prov på avsevärt civilkurage i flera av de teckningar, där han gisslade fascismens och nazismens företrädare. Han har också gått till eftervärlden som en orädd kritiker av Hitler och hans medlöpare.
Som politisk tecknare arbetade S inte på uppdrag, teckningar och kommentarer var helt hans egna. Hans styrka som tecknare ligger i hans förmåga att gestalta och förmedla en idé eller en situation. Han kunde göra detta på ett slagkraftigt och pregnant sätt i en enkel teckning, ibland utan ord eller med endast några få ord. En särskild nerv får hans arbeten när han åskådliggör orättfärdiga och samhällsför-därvliga företeelser. Teckningar med folkhemsmotiv eller med anknytning till det socialdemokratiska partiet och regeringen kan däremot få något utslätat och uddlöst över sig, vilket förstärks av hans enkla linjeföring. Hur förenklat än S tecknade, är det ändå inte svårt att känna igen de personer han karikerade. Som van port-rättör lyfte han fram de utmärkande dragen hos de personer han avbildade.
Även om S är mest känd som politisk tecknare gjorde han många teckningar med opolitiska motiv, t ex från idrottens och kulturens världar. Olympiaåret 1912 publicerades ett av hans första album, Olympiagubbar. Vid denna tid sökte han att ibland imitera tecknaren O A:s (Oskar Emil Andersson, bd 1) stil i sina opolitiska karikatyrer. Under sin tid som tecknare åt Social-Demokraten under mellankrigstiden återgav S regelbundet i karikatyrform det stockholmska teaterlivet. Han var en mycket produktiv tecknare. Många kända skådespelare och teaterchefer finns karikerade, t ex teaterdirektörerna Erik Wet-tergren och Albert Ranft samt skådespelarna Anders de Wahl, Thor Modéen, Edvard Persson, Inga Tidblad och Naima Wifstrand. 1924 tog Axel Gjöres initiativ till en omläggning av Konsumentbladet (senare Vi) från ett rent organisationsblad till en familjetidning. Han gav då S i uppgift att skapa en seriefigur. Så föddes S:s figur professor Tobias Rotbom, som kort och gott kom att kallas Rotbom. Det är en liten närsynt, opraktisk, cylinderförsedd herre, som råkar ut för allt vad vardagslivet kan erbjuda av möjliga och omöjliga situationer. Rotbom blev en av läsarna mycket älskad figur, kanske för att han, och den humor som S förmedlade genom honom, ofta bar en prägel av sv folklighet.
S skrev även dikter och kåserier. I Social-Demokraten fick han en egen kåserihörna, där han skrev och tecknade under pseudonymerna Filén och Solokvist. I sin ungdom skrev han högstämda och patetiska dikter, som utgavs (1911) under pseudonymen Brutus. Dessa ville han senare i livet inte vidkännas. Vid samma tid skrev han också fränt satiriska dikter, under pseudonymen Extra Strong, som han publicerade i de vänsterpolitiska tidningarna Fram och Unga Dikter.

Text: Copyright © Ann-Katrin Hatje.


Mer info om Carl IVAR STARKENBERG»