VERA MEYERSON
Bildkonstnär. (VERA HELGA ). Född 19 mars 1903 i Göteborgs mosaiska församling, död 5 april 1981 i Linköpings domkyrkoförsamling. Hon växte upp med tre syskon och blev moderlös vid nio års ålder. Under uppväxten kunde hon göra lite som hon ville, och det hon helst ville var att måla. Utbildning: Hon påbörjade sin professionella konstnärsbana vid Althins målarskola 1919-1920. Här kastades hon in i ett intensivt umgänge med likasinnade, såsom Albert B. Nilsson, Rudolf Gowenius, Gunnar Torhamn och Waldemar Lorentzon, med vilken hon också förlovade sig. Hon intresserade sig redan här för att söka efter ett nytt formspråk, som skulle gestalta den nya tiden. Det krävde något annat än den traditionella naturalismen eller de gamla mästarnas religiöst influerade måleri. Efter tiden vid Althins övergick hon till att arbeta i textil vid Handarbetets Vänner, och gjorde, bland annat, en mängd ornamentarbeten till världsutställningen i Göteborg 1923. Hon tillhörde en av 1900-talets orättvist bortglömda svenska konstnärinnor, en av de många stora talanger, som på grund av rådande konventioner kvävdes i sin linda och tvangs sluta med att utöva sitt konstnärskap. Hennes far kom från Krakow till Sverige i 14 årsåldern, som judisk invandrare och arbetade sig upp till en ledande man inom livsmedelstillverkningen i Sverige. 1924 studerade hon med faderns ekonomiska stöd konst i Italien och tog sig via franskstudier i Genève till Paris 1925. Här började hon måla hos Fernand Léger, och det var här hon utvecklade det mekaniska element-alfabet, som hon lade till grund för sitt måleri. Med Légers och Otto G. Carlsunds benägna hjälp kunde hon snart hyra en egen ateljé, och Galerie Rosenberg såg till att hennes alster såldes. Under 1920-talets senare del ansåg främst hennes två helbröder, att hon skulle hjälpa till i bolagets reklamavdelning med reklammåleri. Hon blev alltmer svårmodig över att inte få uttrycka sig som hon ville i konsten. Genom att lova att lämna avantgardet och lära sig porträttmåleri, vilket ansågs mer passande för en ung kvinna, vid den tiden, fick hon 1928 familjens stöd till att åka till Jyväskylä och studera för den finländske nationalmålaren tillika konstprofessorn Axel Gallen-Kallela. Hon vantrivdes där och fick efter en tid bege sig till Alnarp i Skåne för att lära sig trädgårdsskötsel. Här träffade hon sin blivande make, som studerade till agronom. Hennes bröders hyste stark movilja över hennes konstnärsutövande. Det kombinerat med hennes starka behov av att få uttrycka sig i konsten, ledde till att hon fick diagnosen schizofreni. Under tre år satt hon inlåst på Beckomberga sinnessjukhus. Hon rörde aldrig mer en pensel. 1936 konverterade hon mot familjens vilja till kristendomen i och med att hon gifte sig. Under resten av sitt liv förblev hon hemmafru och ägnade sig åt ett rikt socialt liv och välgörenhet, men blev emellanåt inlagd på sinnessjukhus. 1956 flyttade hon med sin familj till Linköping, där hon avled i april 1981
Bild:Mekanisk komposition, 1925.
Bild:Mekanisk komposition, 1925.