FANNY CHURBERG
Bildkonstnär och författare. Född 1845 i Vasa, död 1892 i Helsingfors. Utbildning: Hon flyttade till Helsingfors när hon var i 20- årsåldern. Hon studerade i Düsseldorf och i Paris. Hon var bland de första finländska konstnärerna, som åkte till Paris för att studera. Hon anammade dragen från den tyska senromantiken, men uttryckte sig ändå på sitt eget sätt. För henne var naturen de starka känslornas och stämningarnas ändlösa fält, där det rådde en aldrig avslutad kamp. Naturen var något alldeles för stort, för att människan skulle kunna bli delaktig av den. Människan i hennes landskap, de få gånger hon finns med i det, är en obetydlig del i den stora helheten, utan betydelse. Hon återgav det finska landskapet i uttrycksfulla målningar, hon använde sig av observationstekniken, genom att fokusera på det hon ansåg var huvudmotivet i sina målningar och ge det mer ljus.
1880 började hon skriva om kvinnofrågor, arbetarnas villkor och finsk allmogekultur. Och 1879 deltog hon i att starta Finska Handarbetets Vänner. Hon slutade helt att måla 1880, utan förklaringar. Efter att ha bestämt sig för att sluta gjorde hon inte en enda målning, inte ens för sitt eget nöje. Antagligen var det publikens och kritikernas avoghet, då de påstod att hennes verk var halvfärdiga och skissartade, omogna och grälla, som fick henne att snabbt avsluta sin karriär som målare. I det finska landskapsmåleriet utgjorde hennes konst med sina vilda natursinnen, en spännande parallell till Werner Holmbergs uppfattning om det sköra ideallandskapet. Det plötsligt avslutade målandet avbröt denna utveckling, och hennes arbete fick inte efterföljare. Först 27 år efter hennes död, då Gösta Stenman 1919 hade ordnat hennes minnesutställning öppnades publikens ögon för hennes sjudande, trotsiga färgkonst. Hennes upptecknade alster är från 1869-1880, med stilleben, teckningar, landskap från Nyland, Kvarndamm, 1869. Rapakiviklippor 1871. Borgå skärgård, Skogsinteriörer 1871 och Nattstämning, 1877. Landskap från Hauho, tecknad 1880.
Bild: Gammal björk, olja 1874.
1880 började hon skriva om kvinnofrågor, arbetarnas villkor och finsk allmogekultur. Och 1879 deltog hon i att starta Finska Handarbetets Vänner. Hon slutade helt att måla 1880, utan förklaringar. Efter att ha bestämt sig för att sluta gjorde hon inte en enda målning, inte ens för sitt eget nöje. Antagligen var det publikens och kritikernas avoghet, då de påstod att hennes verk var halvfärdiga och skissartade, omogna och grälla, som fick henne att snabbt avsluta sin karriär som målare. I det finska landskapsmåleriet utgjorde hennes konst med sina vilda natursinnen, en spännande parallell till Werner Holmbergs uppfattning om det sköra ideallandskapet. Det plötsligt avslutade målandet avbröt denna utveckling, och hennes arbete fick inte efterföljare. Först 27 år efter hennes död, då Gösta Stenman 1919 hade ordnat hennes minnesutställning öppnades publikens ögon för hennes sjudande, trotsiga färgkonst. Hennes upptecknade alster är från 1869-1880, med stilleben, teckningar, landskap från Nyland, Kvarndamm, 1869. Rapakiviklippor 1871. Borgå skärgård, Skogsinteriörer 1871 och Nattstämning, 1877. Landskap från Hauho, tecknad 1880.
Bild: Gammal björk, olja 1874.